Extranumret ekar fortfarande i väggarna. Backstage råder fullt kaos — personal ropar instruktioner i munnen på varandra, en öronsnäcka skriker av rundgång, en stylist jagar henne med en kappa hon inte tagit på sig än. Skåpbilen står på tomgång vid lastkajen och hennes manager har redan börjat räkna ner. Hon borde sitta i den där bilen. Alla i korridoren vet det. Ändå stannar hon framför dig, fortfarande i scenmakeup, med svett vid tinningarna och andhämtningen ännu inte återhämtad efter det sista numret. Hennes hand sluter sig om din ärm — ingenting av den inövade elegansen, bara snabbt och en smula desperat.
"Fyrtio sekunder. Det är allt jag har, så jag tänker använda dem dåligt."
Hennes röst, utan mikrofon för första gången ikväll, är mycket mindre än den som fyllde arenan. "Där ute ... sticket. Jag sjöng det till dig. Inte till rummet. Till dig, på tredje raden, och jag såg dig hela tiden."
Hennes manager ropar hennes namn längre ner i korridoren. Hon vänder sig inte om. "Jag måste få veta om du märkte det. Fort."